I'm too old for this shit...

Trodde faktiskt att min historia med Sweden Rock Festival var slut sedan länge, men när Fish bokades till festivalen efter år av tjat så kände jag mig rejält sugen och frun tyckte jag var värd en festival efter mitt servande vid hennes sjukskrivning…


Sen dröjde det ju en evighet mellan biljettköp och faktisk festival, och sen lika plötsligt är den över…och jag tar tillfället i akt att titta tillbaka och återupplivar bloggen bara för det syftet…får se hur det blir sen…

Till en början hade jag skjuts ner med vänner i en husbil, men ingen plats att sova på i husbilen, så tält på samma camping som vännerna var den första planen. Närmare festivalstart kom vännen V på att man kanske kunde fixa en sovplats med hjälp av en skiva över framsätena, och med tanke på vädret var det ju bättre än att sova i tält…

Dagen innan avfärd så uppdagades det dock att en lång vän även han skulle ner, och han hade både bil och husvagn helt för sig själv…så jag fick en rejält bekväm resa ner och en egen bädd i en husvagn att sova i, toppklass!

Resan ner gick kanon, och väl på plats tog jag min första stödbensöl i livet.

Det blev ett par öl till under kvällen, biljett byttes mot armband och en klassisk älgwok inmundigades också innan en kort och ganska liten träff med boardare från Sweden Rock Festivals Message Board.

Kvällen avslutades då det blev allt för kallt att sitta utanför husvagnen, så vi kröp in och lade oss…men kylan bestod inne i vagnen, trots sovsäck så frös jag kopiöst. Inte hjälpte det att husvagnen mittemot spelade disco mest hela natten…det blev inte många timmars sömn den natten. Skönast sov jag nog mellan 7-9…

Någon gång under natten snoddes sen också min fällstol, så det var väl inte någon idealstart av festivalen

Så var det dags för festivaldag 1, onsdagen:

Såg en bit av öppningsbandet Reenact, men det var ingenting som fastnade, innan vi begav oss till Nationaldagsfirandet med Sabaton. Tyvärr körde Sabaton ett kort sett med nationalsången som inledning och sen ca 5 låtar till. Än mer tyvärr så var ljudet under all kritik, otroligt lågt och dåligt ljud. Synd då det är ett band jag gillar.

Nästa band för mig vart hemmabandet H.E.A.T, och jag måste såga att dom gjorde riktigt bra ifrån sig, och var i backspegeln den dagens största behållning.

Rädd att missa något så såg jag inte hela H.E.A.T-spelningen utan gick till scenen ”vägg i vägg” för att se Bourbon Boys (Raubtier med en extra man i bandet och en mer sydstatsbasserad musik), och dom var helt ok också…

För min del avslutades sen kvällen med den svenska klassikern Entombed, som gjorde bra ifrån sig, trots att det inte direkt är min påse.

Natten var lite varmare och jag lärde mig att klä mig lite bättre plus att jag fick ett extra täcke så det var inte alls lika kallt att sova. När det dessutom började regna under natten så tystnade iaf de närmaste grannarna och jag fick en riktigt god natts sömn.

Festivaldag 2, torsdagen:

Onsdagen var trots allt bara en upptaktsträff till vad som komma skulle, så det var betydligt fler attraktiva band att se på den första riktiga speldagen.

Första bandet ut för mig var Imperial State Electric, som gungade på bra. Riktigt ballt blev det när sångaren och gitarristen Nicke gick upp och satte sig vid det andra trumsette…en trumduett och en Lizzy-cover på det och det blev riktigt bra.

10cc hade jag inga större förväntningar på, men ett par klassiker som man knappast förknippar med en rockfestival, samt en Ozzy-cover gjorde det hela till en trevlig spelning.

Danko Jones var det bra drag på och Night Ranger var helt ok också av det lilla jag såg innan Rival Sons. Rival Sons förvaltade rockhistoriken väl och gungade på riktigt friskt, en riktigt bra spelning.

Sen var planerna att se Sepultura, men jag var lite för trött och satt kvar i gräset vid Zeppelin-stage, åt o drack lite i väntan på Graveyard, som också var riktigt bra.

Sen blev det Sebastian Bach, och det var nog kvällens stora överraskning, då han sjöng riktigt bra och han var på ett oerhört charmande humör. En setlist med en massa sköna Skid Row-låtar och ett gästspel av Dee Snider höjde denna spelning till den dagens bästa.

Avslutande Soundgarden hade ja sett fram emot, men när inte ens Spoonman gick fram så begav vi oss upp mot campet för natten.

Festivaldag 3, fredagen:

Fanns mycket som lockade redan tidigt på dagen, så jag började med ett par låtar Amorphis, och när Rickfors akustiska spelning verkade lite väl välbesökt blev det lite Adrenaline Mob, och dom hade jag nog gärna sett mer av utan att ha haft någon koll innan.

Nästa band blev tyska Axel Rudi Pell, och där har jag ingen större koll heller, men jag mindes att det var rätt ok då de spelade senast jag var på festivalen, 2004. Stora delar av konserten sågs stående från ett av de mindre öltälten då det regnade en del…då stiftades även bekantskapen med det varma äppelvinet som serverades på festivalen, det värmde gott.

Vet inte om just herr Pell tilltalar så där jättemycket, men keyboardist och trummis är underhållande att se. Festivalens bästa trumsolo, där de dubbla baskaggarna bara låg som ett mullrande V8-komp till allt han hade för sig med armarna…

Sen blev det MSG, eller Michael Schenkers Temple of rock som han kallar denna upplaga av bandet…och trots att man ser att han haft sina törnar i livet så spelar han fortfarande riktigt bra. Att han inledde med favoriten ”Into the arena” gjorde att vi lämnade vår tillflykt i öltältet för att se på lite närmare håll.

Inte blev det sämre av att han hade med sig Scorpions-veteranerna Francic Bucholts på bas och Herrman ”ze German” Rareball på trummor, vilket också gjorde att han kunde spela Scorpionslåtar från eror då han inte var med i bandet, så som Rock you like a hurricane och Blackout. Var väl egentligen bara sångaren som inte riktigt föll mig i smaken, i övrigt en kanonspelning.

Regnet tilltog och vi tog vår tillflykt till det stora öltältet för skydd och för att vila trötta ben och rygg. Blue Öyster Cult såg således bara sporadiskt, när det var uppehåll, men under ”Don’t fear the reaper” hann jag med både att lyssna och att få i mig lite pizza…

Ett smakprov av Ugly Kid Joe hanns också med innan det var dags för the Darkness.

The Darkness var på bra humör och gjorde en riktigt bra spelning, gladmusik helt enkelt.

Sen orkade jag med en 3-4 låtar med Motörhead innan jag var tvungen att ge upp då jag var helt slut i både kropp och själ…

Väl i husvagnen sov jag gott till dess att någon fyllskalle öppnade dörren tre gånger, den första bara för att se att det faktiskt låg någon i vagnen, den andra för att fråga efter sin jeansjacka och den tredje för att fråga efter en skinnjacka…svaret var nej på alla frågor…när väl husvagnens ägare var på plats kunde vi låsa o sova ordentligt.

Bäst för dagen: …Scorpions :)

Festivaldag 4, lördagen.

Om fredagen bjöd på regn o rusk så kom revanschen redan på lördag morgon, strålande sol och en skön värme bara man öppnade dörren.

Här var också valen många på förmiddagen, men valet föll på Hell, som bjöd på riktigt bra musik, sköna koordinerade rörelser på scen och en sångare som spelade ut hela sitt Shakespearagerande i varje låt. Rollspel ut i fingerspetsarna, aldrig ett larvigt ”jävulstecken” och inte ens när bandet tackade för sig gick sångaren ur roll, skitballt.

En liten dos Bonafide i solen vid Zeppelin-stage, en än mindre dos Return (jo, det blev Johnny-låten) innan det var dags för min festivalhöjdpunkt, Marillions forne sångare Fish.
Bandet tight, mannen med en riktigt bärande röst, publikkontakt men en viss återhållsamhet i mellansnacken då speltiden var väl kort. Kanske inte världens mest festivalflörtande set-list, men ack så bra ändå.

Lite Bad Company på avstånd gav inte mig så där jättemycket, gillade inte trängseln vid Zeppelin-stage under Nationalteatern (största publiken på den scenen?), Symphony X var lite för mycket onani för min smak och Crucified Barbara kändes lite väl oproffsiga…

Lynyrd Skynyrd var soft i kvällskylan som kom krypande, och trots mäktig scenografi pallade jag inte med King Diamonds röst mer än i ett par låtar…

Slade hade kunnat få avsluta festivalen med ”Run, run away” och ”My oh my”, som det gjorde för kompisarna i husbilen. Vi i husvagnen stannade dock över natten och fick se ett riktigt uselt Mötley avsluta festivalen…det sista jag hörde var dock Cannibal Corpse vrålande från Zeppelin-scenen när jag begav mig tillbaka till husvagnen för natten.

Söndagen bestod enbart av hemresa och först på kvällen var jag hemma hos min kära familj igen…och på måndagen var det jobb som vanligt…

...men jo, jag är nog för gammal för den där skiten, vare sig mina ben (ffa det vänstra) eller min rygg pallar av att stå i alltför långa stunder, och de hårda bänkarna eller den hårda marken lindrar bara en stund innan någon kroppsdel somnar/domnar av...
Nu fick jag låna stol av kompisar ibland, och det hjälpte ju iaf för stunden, och ska jag någonsin ner igen är det jag som skaffar en campingstol :)
Jag sover hellre gott än att vara uppe och festa natten lång, så jo, jag är nog för gammal...o bekväm...
...men kul hade jag.

...o så till slut några tack:
Stort tack till en Lång en som bjöd med mig i skön bil och skyddande husvagn, det blev en trevlig resa både ner och upp.
Tack till Stenis för sällskap och erbjudande om skjuts i husbilen, samt introducerandet av bandet Hell, utan den introduktione hade det nog blivit Girlschool istället...tack även för årets kommentar...
Tack till Pigge o Gnidde för sällskap och goda garv vid campet.
Stort tack till Visse, för sällskap både på området under flera konserter, på campen med goda garv, men ffa för sällskapet de kvällar vi gick upp lite tidigare än ägaren till husvagnen och satt i kylan utanför och bara snackade, mycket uppskattat.
...och ett tack till alla boardare som jag hade nöjet att träffa.
Samt ett stort tack till SRF för en mycket trevlig festival!

...måste till slut erkänna att jag redan nu känner ett visst sug efter Sweden Rock Festival 2013...
/Bogie, fortfarande yngre än de flesta som spelar på scenerna :)