På Sweden Rock Festivals hemsida och sk board där jag "hänger" brukar det allt som oftast frågas om vilken ens första skiva var. Jag ägde nog en hel bunt med barnskivor och även en och annan ABBA och Skifs-skiva/kassettband innan den skiva jag allt som oftast nämner i dessa sammanhang.
Skälet till att jag nämner just den är ju dels att det är en board för i synnerhet hårdrock, och dels för att det är den första skiva jag minns att jag tjatade mig till…
Vi hade just flyttat till Sollentuna från Huddinge, min mor och far jobbade inne i stan, och när jag slutade skolan för dagen så hade jag en dagmamma som jag gick till.
Dagmamman var mamma till en flicka i klassen. Skälet till att det blev just hon som dagmamma var att mina föräldrar redan kände familjen, då vi bott i samma hyreshus i Solna då jag var nyfödd.
Min klasskamrat hade en storebror, som konstigt nog lät mig hänga på när han seglade jolle, lyssnade på skivor hemma hos Uffe vid pulkabacken (Status minns jag mest), grillade pinnbröd hos Göran i den andra backen, badade hos Micke Gullstedt (vars far skapade GLG-Center, eller Infra City som det heter nu, och som vi numera bor granne med) eller busringde hemma hos Haag (en av initiativtagarna till Gnagarforum sägs det, och en fd kollega till mig på banken)…
Han lärde mig även att uppskatta bandet the Sweet.
Jag gissar att det var till lika delar för att göra mig populär i den kretsen som för att jag gillade det jag hörde, som jag tjatade på min mor att köpa en skiva med bandet.
Jag tror inte jag hade den kollen att jag specificerade vilken skiva med dom det var jag ville ha, utan bara att det skulle vara en Sweet-skiva…
Efter en del tjat, så gick min mor upp på NK:s skivavdelning, som visserligen var välsorterad, men också tämligen dyr, och köpte dubbel-LP’n ”Strung Up”.
När hon kom hem så sa hon till mig, innan jag fick skivan i min hand, att jag var tvungen att vara mycket rädd om den, då den varit rätt dyr.
Gissar att jag satte mig ganska omgående vid familjens stereo i vardagsrummet, med hörlurar på, och lyssnade in mig på skivan. Ena skivan var en live-skiva, och den var allt för hård och skränig för mig på den tiden, den andra skivan var en best of kan man väl kalla det, med låtar som ”Action”, ”the Sixteens”, ”Blockbuster”, "Fox on the Run" och naturligtvis ”Ballroom blitz”, och den skivan gick minsann varm där hemma. Tror dessutom att flera av de äldre vännerna spelade av den på kassettband, dåtidens fildelning.
Sweet kom till Sverige och Gröna Lund på turné 1976…
Jag var för liten och för ointresserad för att åka in och kolla på dom, och jag har faktiskt ingen aning om hur spelningen var, men skandalerna runtomkring spelningen läste jag om. Dom hade svinat rejält kunde man läsa i Expressen, så till den milda grad att jag tyckte dom var svin och ställde undan det dyra dubbelalbumet i förrådet.
I DN På Stan kan man läsa följande;
"I mitten av 70-talet var brittiska glamrockarna Sweet en av de populäraste grupperna. Så när kvartetten skulle komma till Gröna Lund i maj 1976 var glädjen stor hos alla unga Sweet-fans. När de for dagen efter var humöret sämre hos de svenska arrangörerna. Det började redan under soundcheck kl 17 på konsertdagen. Ett gäng småflickor hade lyckats ta sig fram till scenområdet, vilket gav gitarristen Andy Scott frispel. Denne slog till artistchefen Ove Hahn så hårt att Hahn ramlade ner i tulpanhavet nedanför scenen.
Efter konserten hade Sweet varit så missnöjda med gaget att de målade fönstergluggarna i logen med ketchup och kissade i champagnekylarna medan en av dem bajsade i en duk som han sedan vek ihop som en ”present” till Grönans scenmästare. Gruppen hade också hunnit besöka porrklubben Sexorama vid Odenplan tillsammans med några damer och blivit utkastade från Missionförbundets hotell Birger Jarl på grund av damtrafik på rummet. Sweets manager försökte förklara beteendet med ”Vi har att göra med unga, obildade slynglar som blivit miljonärer i ett nafs. De är inte människor utan djur!”
Ett påstående som bandet själva, enligt rykten, gjorde sitt bästa för att försvara då de en tid senare lär ha svarat på Gröna Lunds klagobrev genom att posta en låda med bajs till den svenska nöjesparken."
För mig tog annan musik vid, tex Uggla och Ramones, för att avlösas av lugnare, vuxnare musik som Dire Straits och Pink Floyd. Hårdrocksvågen som växte sig enormt stark i början av 80-talet, då jag gick i högstadiet, gick mig näst intill spårlöst förbi, även om jag hade vänner som lyssnade och frekventerade konserter som jag i dagsläget nästan sörjer att jag missade…
Min första konsert blev istället symfonirockarna Saga 1983 på Hovet (första året i gymnasiet), och faktiskt Scorpions året därpå, och där vaknade mitt hårdrocksintresse…men det var ju inte vad detta skulle handla om…
I denna veva fick iaf Sweet sig ett rejält uppsving, låtarna återbrukades nåt enormt, och ”Ballroom Blitz” blev en mindre landsplåga.
Så jag tog fram min gamla dubbel-lp från förrådet, putsade av den med ”Klara Skivan” (tror jag den blå vätskan hette) och lyssnade åter på mitt dyra album…
Det roliga var att prislappen satt kvar…den kostade 37 kronor…för ett nytt dubbelalbum, på NK…
Försökte mig på att fota den numera väldigt blekta prislappen, gick väl så där...med lite tur och mycket inbillning ser man nog priset :)
/Bogie, nostalgiserar sig lite...
