När vi fikade efter sonens skolavslutning började dock regnet, men då var det ju redan för sent...
Stora Skuggan fick besök...
Jag kom ganska lagom till Pretenders, ett band jag sett en gång tidigare, då som förband till U2 i Göteborg på 80-talet (-87 kanske?) Och banne mig, Chrissie Hynde hade inte förändrats ett dugg på de åren...på avstånd såg hon likadan ut, och rösten lät minst lika bra som då...och ja, låtarna var väl i stort sett samma de oxå :)
Strecken på bilden är regn...och som det regnade...tur man hade både regnjacka och en poncho från telia (det kan vara bra att vifta med sin iPhone ibland :)
Nästa band som sågs var Perssons Pack, ett band jag länge velat stifta bekantskap med, då jag enbart hört possitivt om dom.
Och visst var dom bra, även om man nog ska ha lite bättre koll på låtarna än jag hade...det var egentligen bara den underbara 1000 dagar härifrån som jag kände igen, men det ska vi nog råda bot på...
Roligast var det nog när pöjken med gitarren, Love, gjorde någon riktig fadäs och blev tillsagd av Per...
Love bytte sen inte ens gitarr (eller iaf inte modell) när han gick upp på samma scen en timme senare med sitt Florence Valentine. De bjöd på rätt popig Clash-pastish, men med patetiska PK-mellansnack...här var det nog roligast att både jag och en annan kille i närheten av det sällskap med AIK:are som jag hängde med oxå hade en sjuårig dotter som varit tokig i "Pokerkväll i Vårby Gård"...
Mellan Persson och Florence spelade ju faktiskt en bluessnubbe vid namn Seasick Steve på stora scenen, och det är något så ovanligt som en "late bloomer"...blev "stjärna" först vid 67 års ålder...
På scen var bara han och en trummis, som visserligen inte kändes som om de spelade riktigt i samma band...Steve spelade skitig blues och trummisen kunde nog ha spelat i vilket hårdrocksband som helst. Perfekt att dricka lite öl till i fållan var det iaf.
Nästa band på stora scenen (ja, dom hade nå namn som jag aldrig la på minnet) var Pixies, ett band jag inte heller har så stor koll på, men det visade sig iaf att jag kände igen ett flertal låtar.
Ett riktigt bra framträdande, och de som kände till bandet bättre var redigt lyriska...
Sen stog vi i ölfållan igen och lyssnade på Olle Ljungström, som framförde sin musik sittandes i rullstol...
...och sen till slut var det dax för kvällens huvudstjärna, Neil Young, som började ackustiskt och sen gick via lite försiktig elektrisitet till rent rundgångsröj, och han behärskade så klart alla stilarna. En klart säregen men ack så ljuvlig röst och ett skönt driv i musiken.
Jag var mer en nöjd med både Neil och festivalen i det stora hela, det var väl egentligen bara vädret som var uselt till en början, men o andra sidan gjorde det nog att det inte var någon större trängsel någonstans...
Har man sådana här festivaler på hemmaplan så är det ju än svårare att motivera långa resor till de andra...även om Peace and Love med Faith no more och Rockweekend med UDO lockade en hel del så får detta bli årets enda(?) festival, och då besöktes bara halva festivalen...i kväll kunde man sett både Duffy och Nick Cave, men i övrigt var det inte så mycket som lockade med lördagen.
Hoppas på en uppföljning nästa år och med en minst lika bra line-up.
/Bogie, som kom hem runt 02:30...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar