Det började med ett vanligt nageltrång för drygt ett år sedan, nån gång i juli 2005. Nageltrånget blev mer och mer infekterat trots att vi, eller kanske ska jag säga frun, då jag är rätt äcklad av just naglar, gjorde allt i vår makt för att bota den. Det var bandage/plåster med alsolsprit och bortklippning av den bit av nageln som trängde in i huden, men inget hjälpte, så vi kontaktade Vårdcentralen i Viksjö. En Vårdcentral som vi redan innan hade ett ont öga till, och inte blev det bättre med den här historien. Dom rekommenderade alsolspritförband (universallösningen i dessa sammanhang visar det sig) samt en penicillinkur för att få ner inflammationen, för innan den lagt sig kunde man inte göra något. Efter 10 dagars penicillinkur så såg tån inte märkbart bättre ut, men VC ville ändå inte göra något utan föreslog ytterliggare alsolsprit...
Första steget av nageltrånget, tån är redan nu kraftig inflammerad, men det trodde Vårdcentralen att man kunde bota med alsolsprit...
Efter tre besök hos VC o vi vid det laget kände absolut noll förtroende för VC:n i Viksjö så kontaktade vi Närakuten i Rinkeby i September, och där fick vi höra att tån behövde opereras genast, men att det inte kunde göras på Närakuten. Detta pga att dom endast kunde lokalbedöva tån, och den lokalbedövnings-sprutan får tydligen även vuxna karlar (som om det skulle vara de mest smärttåliga *muahahaha*) att gråta. Nåväl, en snabbremiss till Astrid Lindgren och vi kunde få tån opererad samma dag. På Astrid Lindgren kunde man nämligen smärtstilla med lustgas innan man satte lokalbedövningen. Detta var en liten operation, då de bara klippte bort en stor del av nageln ända in till nagelbandet och skrapade lite i köttet under.
Här börjar inflammationen samt det ständiga alsolförbanden och plåstren att tära rätt rejält på huden...
Tån och nageln höll sig relativt fina fram tills i december 2005, då nageltrånget kom tillbaka och vi ringde genast till samma läkare vi hade haft kontakt med på Närakuten i Rinkeby. Hon konstaterade att den lilla operationen på Astrid inte hade hjälpt och att hon nu själv skulle göra en större operation av tån på Sabbatsbergs sjukhus. I februari skulle det ske, men då Emma vart förkyld och har förkylningsastma så fick det skjutas på operationen tills i mars.
I mars såg tån fullständigt vedervärdig ut och var nu inflammerad på bägge sidor av nagelns kanter .
Läkaren var inte alls nöjd med hur det såg ut och var rent ut sagt förbannad för att vi inte kontaktat henne tidigare, då Emma skulle ha behövt en penicillinkur för att få ner inflammationen innan operationen. Vi hade dock försökt kontakta henne, men bara kommit till en syster...som naturligtvis föreslagit alsolsprit...så ilskan riktades nu mot de egna ledet istället för mot oss.
Operationen blev dock av, och denna gång behövde Emma sövas ordentligt för att läkaren skulle kunna gräva ner ända till benet och ta bort anlagen för nageln både på höger o vänster sida, kvar var bara en liten "mohikan-nagel" i mitten av tån. När Emma vaknade upp ur narkosen snedtände hon på narkosen och var skitförbannad på allt och alla och ville inte ens bli buren ut till bilen, men det var ju tvunget att bära henne, så jag kände mig som en barnkidnappare när vi bar ut den tokskrikande Emman ut från sjukhuset...
Dagen efter fick Emma knottriga utslag upp för hela vänstra benet, och efter ett samtal till läkaren rekommenderade hon oss att åka in till barnakuten på Astrid. Sagt o gjort naturligtvis. På akuten fick vi vänta i cirka fem timmar i ett väntrum tillsammans med minst fyra-fem kräksjuka barn (har dom aldrig hört att man inte ska till sjukhuset om man har kräksjukan?). När det väl var vår tur fick Emma lite allergimedicin, en syster la om tån på nytt, och vi fick chans att se den nyopererade tån (usch!), den var inte vacker... På natten började naturligtvis Emma att kräkas (tack för den!) och natten fördrevs med att byta lakan och försöka få dottern att pricka bunken vid/i sängen...
Nyopererad tå, som den såg ut på Astrids barnakut dagen efter operationen. Bilden tagen med en usel mobilkamera, därav den taskiga kvalitén...
Emma var till och från sjukskriven under minst 30 arbetsdagar, och det tillsammans med att vi då nyligen flyttat gjorde ju att Emmas inskolning på det nya dagiset tog väldigt lång tid och att hon aldrig riktigt kom in ordentligt i gemenskapen. Hon trivs, men längtar fortfarande till det gamla dagiset, och de nya kompisarna heter "min bästa kompis", då hon inte hunnit lära sig deras namn än...
Vi hade väl inte världens bästa löner under denna period heller...VAB var vårt mellannamn...
Nåväl, under våren o sommaren blev tån bättre och bättre, inga nya nageltrång men då och då uppkom en liten varböld på ovansidan av tån varannan eller var tredje vecka. När så badsäsongen kom igång gjorde sanden på stranden att huden på tån nästan blev sandpapprad och blästrad. Tån fick sällan eller aldrig vila och var allt som oftast bandagerad eller omplåstrad. Ett besök på VC i Upplands Väsby, för att få bukt med varbölden och den blästrade huden på tån resulterade i ett recept på en penicillinsalva och rekommendationen att bandagera med alsolsprit...
Varbölden skulle spricka av sig själv, och det gjorde den faktiskt samma kväll, men återkom med jämna mellanrum.
Nytt besök till läkaren på Närakuten och hon trodde att det troligtvis fanns sutur-rester kvar i tån och att Emma reagerade allergiskt mot suturen. Ny bokning av operation på Sabbatsberg.
...och så igår, den 16/8 sövdes hon igen och opererades, och trots att detta är fjärde gången hon sövs och trots hennes svåra start (läs mer här), så är man lika jävla orolig varenda gång. Nu har jag aldrig varit med vid själva sövningen, det är alltid frun som tagit den grejen, så vet jag inte om det är bättre eller sämre att bara sitta vid telefonen och vänta...
Men det gick bra, tack o lov, även igår, och jag blev väldigt lättad av att höra Emmas röst i telefonen då hon vaknat från narkosen (denna gång på bra humör), och det var ännu härligare att se henne komma skuttande från sjukhuset när jag kom med bilen för att hämta hem henne och frun.
Någon kvarlämnad sutur hade det dock inte hittats, men det hade forsat blod, så kanske kan den ha följt med blodet ut.
Snart har vi ett återbesök på Närakuten, förhoppningsvis det sista, men om det inte blivit bra då heller så kommer Emma att remiteras till en hudläkare som får ta en titt på "den onda tån".
I övrigt kan jag bara tillägga att dottern måste ha en enorm smärttröskel, då hon under nästan hela denna tid sprungit, hoppat och lekt som om hon hade hur friska tår som helst. Enda gångerna hon visat att det gjort ont är när mamma tagit hand om tån på kvällarna, då har det skrikits och gråtits så man bara väntar sig ett besök av både polis och socialen...men i övrigt har hon varit en riktig kämpe. Vare sig igår kväll eller idag har hon velat ha smärtstillande, men vi har gett henne det ändå...för nog måste det göra ont.
/Bogie, pappa till en riktig kämpe.
2 kommentarer:
Åh, jag börjar grina när jag läser om vad Emma gått/går igenom. Vilken tapper liten lillsnurpa ni har!
Jag håller tummen stenhårt för att det här var sista operationen, och att tån blir bra nu.
Ja, det är fan inte långt ifrån att man grinar själv...har väl oxå hänt att man gjort när det tömts nån varblåsa eller dylikt och hon skrikit och gråtit förtvivlat...
Själv skulle jag inte ha kunnat gå på en sån tå som hon gladeligen dansat med...
Tack, och ja det hoppas vi oxå!
Skicka en kommentar