Smarta SL verkade sen inte känna till att det skulle ut ca 48.000 hårdrockare till Universitetet, utan körde buss 540 enligt vanlig helgtidtabell, dvs en gång i halvtimmen, och med kort buss istf de dragspelsbussar de onödigt brukar trafikera sträckan med på vardagar...
Väl framme var det en rätt lång väg att gå, och regnet ökade i styrka, men var ändå mest dugg...
Att komma in var inga som helst problem, så länge man inte ville behålla biljetten som souvenir, som om ett A4-ark skulle vara nåt att spara...
Träffade på lite vänner inne på området och tog en öl/cider eller två innan vi såg första bandet för oss, fjärde för festivalen. Anthrax hade vi sett och hört från öltältet, men Hammerfall bemödade vi oss ut i regnet för att se.
Tycker dom gjorde ett helt ok jobb på scen, och kan inte riktigt förstå att folk ser ner på gruppen...visst, en viss avsaknad av egen identitet kanske, men musiken låter ju som den ska för de som fastnade för heavy metal i början av 80-talet. Men det är väl som vanligt svårt att bli stjärnor i hemlandet...
När Slayer spelade tog frun och jag matpaus, vi åt riktigt god lassange sittandes mot kravallstaketet vid den scen där Iggy and the Stooges senare skulle spela.
När Iggy drog igång stod vi dock lite längre bak, i höjd med ljudbordet...
Iggy är ju en entertainer av rang, och bjöd bland annat upp en hel hög med folk ur publiken för att röja på scen. Iggy var dock både smalast, yngst och karismatiskast på scen...vilket även gällde för bandet som helhet. Inte riktigt min smak med så pass skränig musik, men med Iggy som frontman så blir det bra ändå.
Under Iggy så tröttnade till slut frun på att vara dyngsur, frusen och lite illamående, så hon gjorde som så många andra, styrde kosan hemåt...nedan kan man se hur kul det såg ut just som frun åkt hem...
Jag gick o tittade på Alice Cooper...
...som som vanligt bjöd på storstilad teatralisk show och näst intill bara gamla örhängen. Riktigt bra.
Efter det lyckades jag av en slump träffa på vännerna Matte o Carro, och med dom såg jag sedan Mötley Crüe...
...som som vanligt bjöd på storstilad teatralisk show och näst intill bara gamla örhängen. Riktigt bra.
Efter det lyckades jag av en slump träffa på vännerna Matte o Carro, och med dom såg jag sedan Mötley Crüe...
Mötley Crüe var väl helt ok, trots att jag aldrig varit något större fan...faktum är väl att man mest skrattade åt dom då det begav sig...men visst partymusik är det, och folk partade, vilket naturligtvis gör stämningen bättre. Jag kan dock aldrig tycka att Vince Neil är något vidare till frontman...
Kompisarna gav upp efter Mötley, även om det slutat regna...
...och uppehåll var det även under hela Iron Maiden-konserten.
Helt klart bandet som jag var där för att se nu när Heaven and Hell var tvugna att ställa in pga Dios dödsfall (R.I.P). Det var kanske inte något drömsetlist för mig personligen, men en hel del godis bjöds vi på iaf, och Bruce Dickinson är verkligen en underhållare och frontman av rang, och basisten Steve Harris är inte långt efter.
Mot slutet kom de lite mer klassiska låtarna, och dom kan man helt enkelt inte få nog av...så som Fear of the Dark här nedan...
...sen var det bara att bana sig hemåt genom leran i mörkret...o så kom regnet tillbaka, och på det åska och blixtar, och så ännu mera regn...o på det ett o annat ösregn.
Hade tur och kom med en buss ganska omgående, men återigen var SL osmidiga. Kräva att alla ska gå in i den främre dörren och betala för sig. Det var ju lagom kul att hala fram mobilen mitt i ösregnet för att skicka ett sms...o så fick jag ståplats på det.
Väl i Ulriksdal igen var det bara 10 minuter till pendeltåget...eller nej vänta, det var 26 minuter försenat...glädje!
Klockan 01:00 var jag äntligen hemma, tog en varm dusch och gick o lade mig torr och varm.
Med leriga hälsningar Bogie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar