Vår lilla Larma...

Igår var en stor dag för dottern...
Då mormor inte kunde skjutsa sonen till trummorna, och vi behövde jobba så länge som möjligt, så hämtade frun upp sonen vid skolan och åkte kommunalt till musikskolan. Jag skulle som vanligt åka o plocka upp sonen (och frun) från trummorna och så skulle vi gemensamt åka till fäktningen. Detta gjorde att dottern för första gången någonsin skulle få gå hem själv och ha egen nyckel med sig. Hon har tjatat en hel del om att få egen nyckel (och mobil iofs), och hon har övat en hel del på att stänga av larmet där hemma, och det har gått jättebra. Ensam hemma har hon viss vana vid, och det är ju egntligen bara att sitta framför tv:n o spela eller så...som vanligt alltså.
Igår skulle det alltså äntligen ske, vi tjatade detaljerna och hon visade mer än en gång att hon var redo. När hon kom hem skulle hon ringa mig så att jag visste att allt var ok.
Vid ungefär rätt tidpunkt så ringer telefonen, men det är från okänt nummer.
Jag svarar, och istf dottern så är det polisen som ringer...Nu visste jag ju med ganska stor säkerhet att dom ringde pga att larmet gått i huset, så diretk orolig blev jag väl aldrig, och visst var det så...
Poliskvinnan tog mitt lösenord ( vi har inte och kommer inte på ett bra tag dela ut det till barnen) och sa sen mycket vänligt att jag hade en ledsen och hysterisk dotter där hemma som jag nog borde ringa...
Vilket jag naturligtvis gjorde...och det tog bra många signaler, men till slut svarade dottern. Hon svarade rätt redigt, men när hon hörde att det var jag började hon gråta hejdlöst, hulkade, hostade och grät igen. Jag gav henne tid att lugna sig, och till slut fick jag reda på att hon låst upp dörren, öppnat den, sen inte fått ur nyckeln ur låset, och genom att nyckeln satt fast i väskan med en kedja, och väskan satt om kroppen (axelrem) så satt dottern fast när larmet började tjuta...och det tjuter bra kan jag lova.
Hon fick iaf sen loss nyckeln, stängde av larmet (för det vet hon som sagt hur man gör), och fick sen prata med polisen...

Snygg Paint-illustration :)
Utöver att hon var chockad av hela händelsen, fick ont i öron o huvud av larmljudet, så var hon mest rädd för att vi skulle vara arga och att hon aldrig någonsin skulle få någon egen nyckel nu...
Men vi har övertygat henne om att hon gjorde väldigt bra ifrån sig, och bara hade otur.
Hon bevisade att hon kunde ha nyckeln med sig i skolan och att hon kunde hålla tyst om både det o larmet, hon kunde låsa upp dörren, hon kunde larma av, hon kunde tom prata i telefon med polisen, och hon kunde utöver detta vara ensam hemma en stund.
För det blev bara en stund...för med lite tur i oturen så hade sonen fått en kompis i ryggen vid en lite våldsam lek, och hade för ont i ryggen (blåmärke) för att träna fäktning, så vi kom hem ca timmen efter det att hon råkat ut för hela larm-incidenten.
Sen tröstade vi oss med pizza /sushi och Pirates of the Carabien 3, samt Mästarnas Mästare på tv.
/Bogie, pappa till Larma :)